Björnhammaren – den övergivna bruksorten väcks sakta till liv

Den lilla byn i Närkes sydöstra hörn har länge stått på listan över platser vi vill besöka. En solig sommardag är det äntligen dags. Bilen strävar allt djupare in i den mörka Tylöskogen. När vi kommer fram är sommaren som bortblåst. Tunga regndroppar dunkar mot biltaket. Vår första upplevelse av det lilla brukssamhället får bli genom bilfönstret.

Den plötsligt försvunna solen känns symbolisk. En gång var Björnhammaren en blomstrande folkhemsby. På bruket arbetade runt 100 personer med att dra järntråd som blev till spik på Gryts fabrik några kilometer bort. Mitt i byn låg Gullans ICA-affär och här fanns till och med ett eget stickspår från järnvägen mellan Örebro och Norrköping.

Från familjeidyll till tomma hus i Björnhammaren

De gamla arbetarbostäderna räckte snart inte till för den växande byn. På sextiotalet lät bruket bygga en hel gata med tio gula villor för att locka barnfamiljer. Gatan fick namnet Björnhammars ågata, men i folkmun blev den ”Lyckliga gatan”. En gata som snabbt fylldes med liv och lek. Och kanske också av sång.

Men strukturomvandlingen slog hårt mot Björnhammaren. Spiktillverkningen krävde allt färre anställda och ett efter ett tömdes husen i byn. Några nya hyresgäster syntes inte till. Leken och sången på Lyckliga gatan tystnade allt mer.

Några nya hyresgäster syntes inte till. Leken och sången på Lyckliga gatan tystnade allt mer.

2008 låstes den sista dörren för gott. Sex år senare var trådfabriken ett minne blott. De tomma husen lämnades åt sitt öde. Ryktet om den övergivna gatan spreds och nyfikna besökare letade sig till byn. Många ville bara uppleva den närmast spöklika miljön. Andra hade mörkare avsikter. Husen vandaliserades och inventarier stals.

Nu blickar Björhammaren framåt

Efter spikfabrikens konkurs var Lyckliga gatans saga all. Sextiotalshusen revs och de flesta andra husen i byn såldes till privata ägare. Efter några år som flyktingförläggning rustas nu många av de äldre byggnaderna upp för att bli permanentboende och fritidshus. Kanske går Björnhammaren en ny vår till mötes?

Vi bestämmer oss för att låta gatan vara. Lika bra det, kanske. Det känns bättre att blicka framåt.

Regnet har slutat falla. Vi vågar oss ut och går förbi den gamla affären som renoverats till ett charmigt privatboende. Mittemot fångar den äldre fabriken vår uppmärksamhet. Den överdimensionerade skorstenen strävar mot himlen, som vore den ett monument över bruksepoken. Strax bakom ligger en av de äldre arbetarbostäderna. Färgen har flagnat, de flesta fönster gapar tomma och rosenbuskarna täcker snart stora delar av bottenvåningen. Det är lätt att dra parallellen till Törnrosas slott. Förhoppningsvis vaknar också det här huset snart.

Vi fortsätter mot ytterligare tre röda huslängor. Här har renoveringen redan börjat. Gavlarna minner om förfallets tid medan långsidorna täcks av fräscha, nymålade brädor. Strax intill ligger flera hus, de flesta klassiskt faluröda. Bilar och utemöbler påminner oss om att delar av Björnhammaren är ett helt vanligt samhälle. Och att här finns en framtidstro. En ny ställplats med vacker utsikt mot sjön ger ännu mer hopp.

54 smaker glass i Hjortkvarn

Vi närmar oss infarten till Lyckliga gatan. Där går en man med en hund. Hunden ser arg ut. Vi bestämmer oss för att låta gatan vara. Lika bra det, kanske. Det känns bättre att blicka framåt.

På väg hem stannar vi till i grannsamhället Hjortkvarn. Kön till glasscaféet, byns stora turistattraktion, ringlar sig långt utanför entrédörren. Vi låter oss inte nedslås. Att få möjlighet att välja mellan femtiofyra smaker är inget vi vill missa. Caféets uteservering är fylld av turister som njuter av sina glassar. Kanske kan några av dem leta sig till Björnhammaren i framtiden? En plats värd att bli ihågkommen för annat än en lycklig gata som inte längre finns.

Tänk på!

Björnhammaren har en intressant historia och ska behandlas med respekt. Besök gärna byn, men tänk på att alla hus, även de tomma, är privat egendom. Så oavsett om någon bor i huset eller inte, ska du agera precis så som om huset vore bebott. Du behöver ägarens tillstånd för att gå in i huset eller att röra dig på tomten. På svt.se finns bra information vad du ska tänka på om du besöker ett ödehus eller liknande.

Vill du läsa fler spännande historier? Här kan du läsa om det bäst bevarade av Sveriges äldre krematorier.